januari 25, 2014

Stressen att hänga i luften

Jag insåg en natt, att det här funkar inte. Jag fungerar inte. Efter dagar av känslan att jag kanske mår illa och känslan av att hänga i luften insåg jag det hemska faktum att jag åkte också dit. I ett rasande tempo är jag påväg rakt in i en vägg, och ser det inte ens själv.

Värsta känslan just nu är att jag inte har några problem, men att allt kan komma att bli problem. Det är så att hänga i luften och bara vänta på att tyngdkraften ska komma tillbaka och fullkomligt jämna min existens med marken. Han kan försvinna, jobbet kanske inte blir mitt, ekonomi kan börja knaka, framtiden kanske är körd, intelligensen räcker kanske inte till, knölen i halsen kanske växer och kanske, kanske fortsätta jag knata i samma spår. Spåret som i stora drag gå ut på att tänka: "Hoppa till nästa spår nu, ta ett steg åt sidan. Börja gå på rätt spår. Sluta gå, stanna, gå till rätt, gå till rätt!".

Jag vandrar fortfarande fram på samma spår, kanske är det dags att byta? Hur länge kan man förneka för sig själv att man är påväg mot stupet?